Höstdeperissioner och ensamhet
Deperimerande rubrik va? Nej.. Jag är inte lika emo som jag låter, men höstkvällar/mornar är det värsta som finns.. Eller nej. Såklart inte det värsta men ni förstår väl min princip?
Det är kallt, mörkt och ruggigt. Man vill över huvud taget inte gå ut ur huset, inte lämna sängen. Och visst är det väl mysigt att krypa ner bredvid någon man älskar och bara mysa? Speciellt på hösten och vintern. Eller att vakna vid sin älsklings sida och låta personen bli det första man ser på morgonen?
Jo, sånna saker tycker jag om med det kyligare halvåret. Men när man är ensam i det kalla, då är det inte roligt.
Inte för fem öre, jag tillexempel.. Känner mig verkligen jätte ensam och ledsen även om jag inte behöver. Här finns folk runt omkring mig men dom räknas lixom inte, förstår ni?
Jaja.. Nu tänker väl ni att jag ljög i början ( Ni som inte känner mig såklart ) Ni tänker nog att jag är ett litet stackars ''emo'' som sitter och tycker synd om mig själv, publiserar sådan här sörja i bloggen för att folk ska tycka synd om mig, ge mig uppmärksamhet kanske? Och vet ni vad, ni kan fara och flyga. Ja visst, det är väl alltid roligt med lite uppmärksamhet och förresten är det väl därför man har blogg över huvud taget?
Men ack så fel ni kan ha.
Jag vill minnas, därför har jag en blogg.. Det är bra att ha för man kan läsa saker man skrivit som glad när man är ledsen eller liknande.
Jag brukar läsa om minnen.. Jag älskar att samla på minnen och det har folk i min omgivning säkert märkt?
Jag slänger inga bilder, raderar inga chattar.. Har hänt ytterst få gånger och det har varit minnen som gjort mig verkligt olycklig..
Nåväl, Idag har jag varit i skolan såklart, jag har bokat tid hos frisören, jag har varit hos min bror och sett på film och druckit kaffe och strax ska jag göra lite matte.
På lördag ska jag till min pojkvän, att jag kan sakna honom något så oerhört trots att det inte är mer än två veckor sedan jag såg honom senast.. Hmm... Jag saknar honom så fort vi lämnar varandra, släpper varandra..
Det är kanske bara ett bevis på att min kärlek till honom inte falnar utan ökar?
Har jag tråkat ut er så det räcker nu kanske?
Bjuder på en liten bild.. Avslutar med att säga att jag bar mormor på hennes absolut sista promenad igår. '' Hennes sista promenad i höga klackar'' Kallar mamma det.. Saknar henne verkligen, kommer aldrig glömma hur hemskt det var att sänka ner henne i marken...
