Zazzeli

Jag skriver när jag är ledsen, eller glad.. eller arg.. eller förvånad, även när jag inte vet vad jag är överhuvudtaget.
Att skriva är min frihet, min trygghet.. Det visar vem jag är och vad jag vill.
Just nu sitter jag och lyssnar på låten som spelades på Mormors begravning, jag funderar och gråter lite för mig själv.
Hon är kanske en blomma nu? Eller så finns hon i himlen.. Om hon är där uppe, då vet jag att hon dansar..
Hon dricker säkert smarriga drinkar och dansar i sina stilettklackar. Jag tror aldrig hon riktigt kan försvinna.
Min mormor är kvar på något sätt.. Även om vi inte kan se henne så vet jag att vi aldrig kommer bli av med henne.. Och hon kan faktiskt inte dö heller även om vi fått för oss att hon gjort det.
Hon har bara dumpat sin utslitna kropp för att slippa allt slit och alla smärtor som den förde med sig.
Hon själv är fortfarande kvar, hon kommer aldrig att lämna oss, det skulle hon inte klara av.
Jag tror att det var som att vakna och vara helt frisk för henne. Och inte nog med det, för när hon vaknade upp eller ja.. Somnade in som man kanske brukar säga lite oftare. När hon somnade eller vaknade så fick hon återse sin avlidne make. Min Morfar.. Det måste kommit som en shock men han lugnade henne säkerligen med att säga att hon nu kan göra precis vad hon vill..

Jag tror att hon först blev glad att se honom efter alla dessa år.. sedan bråkade hon nog med honom om varför han aldrig visat sig innan.. Jag tror det tog ett tag innan hon förstod att hennes kropp inte skulle orka resa sig mer.
Hon blev nog orolig för oss ganska fort, för hon var sån.. Hon oroade sig mer för oss än för sig själv. Jag tror att hon hälsade på alla och försökte kanske först få kontakt med oss.. När det inte gick blev hon säkerligen rädd och förtvivlad.
Men vet ni vad? Jag själv, jag sov när detta hände.. Men jag sov otroligt gott speciellt på morgonen.. Jag vaknade runt 6 tiden och satte mig upp med ett ryck. Somnade sedan om igen och sov som en stock. Mamma kom in till mig någon gång vid halv åtta.

Hon sa åt mig att dem ringt från sjukhuset, mormor är borta sa hon.
- Nej..
Var det enda jag fick fram.. Sen satt jag på mitt rum och stirrade rakt ut i luften i säkert två timmar tills jag orkade ta mig upp till dom andra. Jag kramade om dom andra som också grät såklart sen klarade jag inte så mycket mer den dagen..

Vad ska man göra när en bit av livet som alltid funnits där försvinner?

Min mormor var min bästa vän på många sätt.. Det var henne jag pratade med om nästan allt, hon tog med mig överallt.. '' Zandra och jag gör det, det fixar jag och Zandra. Jag ska be Zandra om det''

Men sen blev hon lite annorlunda,hon var rädd inför sin operation hon grät mycket och åt inte.. Jag var orolig för henne men alla sa att operationen skulle gå bra. Det gjorde den, men hon somnade in i alla fal.. Hennes hjärta orkade inte.

Jag kommer aldrig att glömma allt hon lärt mig och allt vad hon sagt, allt finns kvar i mitt hjärta.



Jag vet att du inte tyckte om när man fotograferade dig Mormor, förlåt.. Men denna bilden tycker jag verkligen om.

Jag älskar dig!♥