Zazzeli

Jag fick en fråga här om dagen efter mitt ''svar på tal'' Det var från ''Linda'' Och hon frågade mig varför jag mår dåligt, helt enkelt vad min deprission beror på.. Tänkte försöka ta upp det nu, det är så svårt att förklara men jag ska försöka! För det är absolut ingenting som jag anser vara hemligt.

Det började väl lite när jag var liten, den här åldern ni vet mellan ettan till femman då man inte bryr sig om någonting annat än att man ska ha roligt, man ska leka med sina vänner osv osv.. Alla tjejer vill bli prinsessor när dom är stora och ja.. Ja ni vet ju.. I alla fall, jag blev mobbad, det var inte så lite i heller utan det var ju verkligen någon som var på mig VARJE dag.. Det var inte heller bara ord utan det kunde vara '' Den som träffar henne i huvudet med en isboll får högre poäng än om man träffar henne i magen''
Jag blev väldigt fort rädd för tillexempel bollar.. Kunde inte längre vara med på idrotten, därför kallades jag ju också skolkare, och visst, det blev ju så att man tyckte att det var skönt att vara hemma istället för i skolan när det är så här.
Även efter att jag bytat skola fortsatte det, och när man väl är fast i det kan man byta stil också, förändrar ingenting eftersom dom kommer i håg hur man såg ut innan.. ja, jag vet.. Det är helt sinnes..
Detta pågick väl fram till kanske sjuan, för då slutade jag lyssna. Då hade man hört all skit liksom!

Sen är det ju också så att här hemma, min pappa har en lösningsmedelsskada på hjärnan, det gör att han har otroliga humörsvägningar som går ut över familjen, missförstå mig inte nu, min pappa slår oss inte eller så!
Men han blir så förbaskat sur och skriker och håller på! Detta har dock blivit något bättre nu men. Ja..
Grejen är att detta brukar gå ut väldigt mycket över mig eftersom jag inte är den som håller mig undan. Jag är väldigt noga med att säga i från om jag tycker någonting är orättvist osv, vilket bara gjort det värre.. Och tja.. Man är ju som man är, lär sig aldrig.. Alltså har jag fått ta väldigt mycket skit hemma också.

Sen är jag så otroligt snäll också, för snäll! Därför blir man ganska ofta utnyttjad av falska kompisar som bara är ens vän när det passar dem, när man ska hitta på någonting roligt eller ja.. Ni fattar grejen! Jag har fått utstå väldigt många sånna!

Sen dog min Morfar.. ( Min ingifta morfar egentligen, men han var verkligen som en riktig morfar för mig )
Det blev värre..
Nu har jag en enorm stress i skolan, måste klara min matte om jag ska komma in på ett vettigt program och jag måste fixa det NU!

Min mormor dog.. Och fortfarande otrolig press i skolan.. Dessutom tänker jag mer på mina vänner än på mig själv, jag suger åt mig deras smärtor och lider med dem..

Kombinera detta, och så kanske ni kan förstå mig lite i alla fall.. Å andra sidan är det kanske svårt när man inte är där själv.